Du som har läst mina tidigare inlägg om skönlitteratur vet att jag ofta undervisar i klasser med läsovana elever. Detta har gjort att jag har arbetat mycket med högläsning, lässtrategier, förförståelse och boksamtal när vi läser romaner. Jag vill att mina elever ska bli bättre läsare och jag vill ge dem möjlighet att känna läslust och numer tror jag att om jag fokuserar på att försöka bädda för läslust så kommer läsförståelse på köpet. Vi tar det i punktform där kanske även det självklara måste nämnas för att jag faktiskt tror att det har betydelse.
Att synliggöra vad som förväntas
Höga förväntningar är en av flera faktorer som spelar roll för elevers skolprestationer. För att kunna ha höga förväntningar på eleverna anser jag att de måste få veta vilka förväntningarna är, något jag arbetar med både i inledningen av ett arbetsområde men också längs vägen på olika sätt.
Prov och test – elevens ”vän eller pest”?
Vissa elever rätar på sig, fokuserar blicken, har – vid skriftliga prov – sina datorer laddade och klara eller pennorna vässade på bänken och ser fram emot att få visa sin kunskapsnivå. Andra skruvar dock på sig, är nervösa och vissa känner oro och till och med ångest inför situationen. Detta har jag velat göra någonting åt.
Behövs (skriftliga) prov egentligen?
Om bara svarsalternativen ”Ja” och ”Nej” finns måste jag absolut svara ”Ja” och då nischar jag in mig i just språklärarperspektivet. Som lärare i engelska och tyska är jag en stor vän av färdighetskontrollen som de Nationella Proven erbjuder. De ger mig – läraren – mycket goda förutsättningar att bygga upp undervisningen, så att eleven klarar måluppfyllelsen. Det är min övertygelse att jag har skyldigheten att, trots allt formativa lärande, också träna det summativa momentet som kallas provtillfällen. Det vore helt fel att endast vid de stora tillfällena, t.ex. Nationella Prov, utsätta eleven för den typ av anspänning, som testsituationer innebär. Fortsätt läsa Prov och test – elevens ”vän eller pest”?
Vinsterna med att rita en rolig seriefigur!
En stor del av min läs- och skrivinlärning grundar sig på ASL. Det är inte den enda metod jag använder, men den får ta stor plats. Det har gjort att jag fått tänka om på vissa plan. Där vi tidigare ägnade ganska mycket tid åt bokstavsinlärning och mekanisk skrivträning ägnar vi nu tid åt att berätta och att lära oss hur man bygger upp en text, ofta två och två. Det mesta skrivandet sker via tangentbord och eleverna kan vara koncentrerade på texten och inte på att forma bokstäver. Dock är vi nu snart framme vid att greppa pennan och öva oss på att skriva för hand, alltså forma bokstäver. Redan första veckorna i år 1 blev det tydligt (för mig) vilka elever som skulle få problem med just att forma bokstäver.
Brister i finmotoriken eller dålig uthållighet gör det svårt att lyckas med konststycket att ”skriva fint”. Det här är ju också en stor fördel med ASL, detta att man väntar med pennan, men i slutet på år 1 eller början på år 2 tänker jag att det är dags. Jag har tänkt att om man genom att skriva via tangentbord ger eleverna möjlighet att bygga upp sitt språk utan att vara hindrade av t.ex. bristande finmotorik, måste man också använde den tid man vinner till att låta eleverna utveckla sin finmotorik och sin uthållighet. Jag har därför försökt att hitta tillfällen och redskap som underlättar detta. Fortsätt läsa Vinsterna med att rita en rolig seriefigur!
Bildstöd får elever engagerade i ny text
Barbro Westlund skriver ”Att undervisa i läsförståelse är att undervisa för ett livslångt lärande” och det instämmer jag verkligen i. Jag har i många år bedrivit regelbunden undervisning i läsförståelse. Det är inte bara viktigt utan också väldigt roligt. Jag har märkt att eleverna nu kan samtala och resonera kring läsningen på ett helt annat sätt än tidigare. I vårt utvecklingsarbete på skolan detta läsår läser och arbetar hela kollegiet med Pauline Gibbons bok ”Stärk språket stärk lärandet”. Jag känner då hur jag får bekräftat att jag arbetar på rätt sätt men jag får också inspiration till nya arbetssätt.
