Under de år jag arbetat i skolan har jag alltid värderat en sund och stabil relation till mina elever. Detta har utgjort grundstenen för att arbeta med dem och jag har sett det som självklart att börja där. Det rör sig så klart inte bara om relationen mellan mig som lärare och dem som elever, utan även om de inbördes relationer elever emellan, samt faktiskt till det eleverna ska lära sig. För många år sedan sa jag i ett samtal med ett arbetslag att man måste ha relationen till ungdomarna först, den måste sitta, annars kan man kasta ut matteboken genom fönstret. Kanske lite hårt? De flesta elever kommer att fungera alldeles utmärkt i vilket klassrum du än sätter dem i bara de har en tydlig och stimulerande uppgift framför sig. Men jag tror att det finns elever som behöver det där lilla extra, i form av en eller flera djupare och förtroendefulla relationer med de vuxna i skolan.
Etikettarkiv: Engagemang
Vad hände sedan?
I den lilla skolvardagen är vi med och skapar något som vi oftast inte får ta del av nämligen ”Hur gick det sedan” i elevernas vuxna liv? Det hade ju varit lättare om man hade varit arkitekt, ingenjör eller snickare och kunnat visa att ”Det där huset har jag varit med om att skapa”!
Men i mötet varje dag med våra elever är vi ju med om ett bygge genom vårt förhållningssätt gentemot varje elev och hur vi väljer att undervisa, utmana och medvetandegöra dem om sin lärandeprocess.
I somras fick jag dock ta del av ett ”bygge”. Under familjens USA-resa träffade jag en före detta elev. Vi är vänner på Facebook sedan några år efter att han kontaktat mig där. Som min elev var han helt inställd på att bli skådespelare. Beverly Hills 90210 hette favoritserien som han levde sig in så till den milda grad att han ibland trodde att han var en av huvudrollsinnehavarna, Jason Priestly. Hans frånvaro av jantetänk gjorde ibland skoldagen komplicerad när det gällde att smälta in i gruppen. Fortsätt läsa Vad hände sedan?
Skall vi läsa det eller kunna det?
De senaste åren har begreppet höga förväntningar varit på tapeten och nämns flitigt som en viktig framgångsfaktor i skolan. Höga förväntningar är så klart bra men vi måste också bli bättre på att förstå vad förväntningar innebär och att kommunicera förväntningarna till eleverna. Varje skoldag runt om i landet hålls det bra lektioner med kunniga lärare och fantastiska elever. Ändå verkar det inte alltid framgå att det förväntas att detta skall leda till ett lärande. Fortsätt läsa Skall vi läsa det eller kunna det?
Dramaturgi i undervisningen – Hur ska det gå?
Hos mina elever finns det en otrolig lust att skapa berättelser. Utifrån fantasi, verklighet och fakta bubblar de av ord. Jag i min tur, gör mitt yttersta för att hinna lyssna, bekräfta samt uppmuntra dem till att fortsätta berätta. Men likväl som mina elever är fantastiska på att berätta saknar de vissa verktyg för att på ett enkelt sätt formulera sina berättelser i skrift. De har svårt för att skapa och skriva berättande texter med tydlig inledning, handling och slut, dvs med ”röd tråd”. Min undervisning har helt enkelt inte varit tillräckligt bra och tydlig gentemot mina elever. Undervisningen har saknat något, den har inte gett eleverna möjlighet att utveckla sitt skrivande vidare. Därmed har jag använt en ny metod för att utveckla och förbättra min undervisning på nytt. Veronica Gröntes ”Makete-metoden” från hennes berättar- och skrivhandledning Pennvässaren. Därtill har jag använt en röd tråd samt en hel del teater.
”Hur kan jag hjälpa mina elever att utvecklas i sitt berättande och skrivande? Kanske genom att visa dem hur man gör!”
Att koppla skolan till verkligheten
”Kan vi inte göra detta varje dag, i alla fall en gång i veckan? Det känns på riktigt och jag lär mig jättemycket!” Det var vad en elev berättade när vi gick till bussen efter en fältexkursion i Björkelundadammen vid Oxie. Jag kan inget annat än hålla med henne, det är underbart att se när elever använder sin kunskap och se hur nyfikenheten växer till egna initiativ.
