När jag hörde ordet popcornhjärna första gången tyckte jag först att det lät ganska gulligt. Nu hotar jag min egen dotter när hon sitter med både datorn och mobiltelefonen framför sig samtidigt. “Akta dig så du inte får en popcornhjärna.” Hennes svar är träffande. “Men pappa… Du gör ju likadant”. Det är bara att inse att det ligger något i det hon säger. Är vi alla fångade, stor som liten, i de snabba impulsernas och verklighetsflyktens grepp? Fenomenet och dess negativa konsekvenser har vi förmodligen alla varit medvetna om under lång tid. I skolans värld handlar det om ungdomar som har svårt att koncentrera sig under en längre tid eftersom de är så vana vid att snabbt skifta fokus. Efter att ha läst hjärnforskaren Torkil Klintbergs debattinlägg, Skolan digitaliseras i blindo (Svenska Dagbladet 23.02.2019) funderar jag på om det överhuvudtaget finns någon mening med att försöka nå mina elever i den snabbt växande digitaliserade värld som våra ungdomar befinner sig i. Särskilt inte just nu när vi i media bombarderas av domedagsprofesitilknande debattinlägg och artiklar kring hur skadligt det kan vara för våra ungdomar som utsätter sig för för mycket skärmtid. Forskningen konstaterar riskerna men effekterna vet vi för lite om.
Den här frågan ställde vi oss i kollegiet, när programmering skulle införas i kursplanerna. Jag tyckte att det skulle bli spännande, men visste inte mycket om programmering. Vi funderade i arbetslaget på vad vi kunde om Scratch, Code, appar, Bee-botar, Makey Makey mm. Vi testade olika program med eleverna och gjorde enkla övningar, där de programmerade varandra att utföra olika uppgifter. Vi gjorde nog som många andra. Vi började i VAD vi skulle göra, men vi visste inte riktigt varför.