Att undervisa elever med ADHD och autism är en utmaning. Som lärare behöver jag kunskaper, såväl om vad dessa funktionsnedsättningar innebär för eleven, vilka konsekvenser de får i undervisningssituationer och vilka praktiska verktyg jag som lärare behöver använda mig av för att underlätta vardagen i klassrummet och göra den mer begriplig. Jag behöver också vara flexibel, eftersom det inte finns något givet recept på framgång. Elever är individer och jag måste hela tiden vara beredd att ompröva mina rutiner och metoder för att hitta det som fungerar. Slutligen krävs ett stort mått av självdisciplin. Själv är jag i grund och botten ganska impulsiv som person och detta har jag fått arbeta mycket med. En impulsiv lärare blir oförutsägbar och oförutsägbarhet är bland det värsta som finns för en elev med autism eller ADHD.
Kategoriarkiv: Mind the gap
Matteprat – utmanar elevernas föreställningar om olika begrepp
Alla områden inom matematik har sina kritiska aspekter och eleverna har ibland föreställningar om begrepp som de missförstått. För att komma åt vilka missuppfattningar som eleverna eventuellt har och för att uppmärksamma eleverna på de kritiska aspekterna inom de olika matematikområdena använder jag mig av ”mattepratsbilder” inspirerade av Concept cartoons.
Eftersom Concept cartoon-bilderna har för svårt innehåll för mina elever konstruerar jag egna ”mattepratsbilder”. Fortsätt läsa Matteprat – utmanar elevernas föreställningar om olika begrepp
Prov och test – elevens ”vän eller pest”?
Vissa elever rätar på sig, fokuserar blicken, har – vid skriftliga prov – sina datorer laddade och klara eller pennorna vässade på bänken och ser fram emot att få visa sin kunskapsnivå. Andra skruvar dock på sig, är nervösa och vissa känner oro och till och med ångest inför situationen. Detta har jag velat göra någonting åt.
Behövs (skriftliga) prov egentligen?
Om bara svarsalternativen ”Ja” och ”Nej” finns måste jag absolut svara ”Ja” och då nischar jag in mig i just språklärarperspektivet. Som lärare i engelska och tyska är jag en stor vän av färdighetskontrollen som de Nationella Proven erbjuder. De ger mig – läraren – mycket goda förutsättningar att bygga upp undervisningen, så att eleven klarar måluppfyllelsen. Det är min övertygelse att jag har skyldigheten att, trots allt formativa lärande, också träna det summativa momentet som kallas provtillfällen. Det vore helt fel att endast vid de stora tillfällena, t.ex. Nationella Prov, utsätta eleven för den typ av anspänning, som testsituationer innebär. Fortsätt läsa Prov och test – elevens ”vän eller pest”?
Vinsterna med att rita en rolig seriefigur!
En stor del av min läs- och skrivinlärning grundar sig på ASL. Det är inte den enda metod jag använder, men den får ta stor plats. Det har gjort att jag fått tänka om på vissa plan. Där vi tidigare ägnade ganska mycket tid åt bokstavsinlärning och mekanisk skrivträning ägnar vi nu tid åt att berätta och att lära oss hur man bygger upp en text, ofta två och två. Det mesta skrivandet sker via tangentbord och eleverna kan vara koncentrerade på texten och inte på att forma bokstäver. Dock är vi nu snart framme vid att greppa pennan och öva oss på att skriva för hand, alltså forma bokstäver. Redan första veckorna i år 1 blev det tydligt (för mig) vilka elever som skulle få problem med just att forma bokstäver. 
Brister i finmotoriken eller dålig uthållighet gör det svårt att lyckas med konststycket att ”skriva fint”. Det här är ju också en stor fördel med ASL, detta att man väntar med pennan, men i slutet på år 1 eller början på år 2 tänker jag att det är dags. Jag har tänkt att om man genom att skriva via tangentbord ger eleverna möjlighet att bygga upp sitt språk utan att vara hindrade av t.ex. bristande finmotorik, måste man också använde den tid man vinner till att låta eleverna utveckla sin finmotorik och sin uthållighet. Jag har därför försökt att hitta tillfällen och redskap som underlättar detta. Fortsätt läsa Vinsterna med att rita en rolig seriefigur!
Bildstöd får elever engagerade i ny text
Barbro Westlund skriver ”Att undervisa i läsförståelse är att undervisa för ett livslångt lärande” och det instämmer jag verkligen i. Jag har i många år bedrivit regelbunden undervisning i läsförståelse. Det är inte bara viktigt utan också väldigt roligt. Jag har märkt att eleverna nu kan samtala och resonera kring läsningen på ett helt annat sätt än tidigare. I vårt utvecklingsarbete på skolan detta läsår läser och arbetar hela kollegiet med Pauline Gibbons bok ”Stärk språket stärk lärandet”. Jag känner då hur jag får bekräftat att jag arbetar på rätt sätt men jag får också inspiration till nya arbetssätt.