Kategoriarkiv: Baraskolan

En F-3-skola i Bara, kommunens näst största ort.

Mitt i processen – att arbeta med det entreprenöriella lärandet.

Lokalen är bokad, musiken och texterna skrivna, rekvisitan är på gång, alla deltagande inbjudna, ljud, ljus och scen börjar komma på plats, pressen är inbjuden, vi har sjungit, dansat, skrivit, ritat, skapat, frågat, undersökt osv… osv…

Mitt i allt detta går man runt med en evig känsla av att det är något man glömt – och det är det säkert också!

Vårt arbetslag på Baraskolan, Savannen, ska för femte gången sätta upp en musikal med våra 80 elever från F-klass till år 3. Den här gången handlar det om kroppen och vad som krävs för att vi ska Må Bra, vilket också är namnet på vår musikal. I år har vi tagit det hela ett steg längre än tidigare år. Vi har använt oss av samhället runt omkring i lärprocessen och samarbetat med Vårdcentralen Bokskogen, Spångholmsskolans Skolidrottsförening och lokala idrottsföreningar. Vi har också hyrt Kuben som är Baras idrotts- och samlingshall. Onsdagen den 28/1 håller vi öppet hus där Barabor och alla andra intresserade kan komma och titta på inte bara vår musikal, utan även på vad Baras föreningsliv kan erbjuda. Detta är i alla fall vår förhoppning, vi är ju inte där ännu. Fortsätt läsa Mitt i processen – att arbeta med det entreprenöriella lärandet. →

Att se sammanhang i läsinlärningen – eller – vissa veckor faller det bara på plats!

Så här i början av ettan handlar mycket om läsinlärning.  Jag har arbetat på lite olika sätt genom åren och även sett hur tankarna om läsinlärning svängt fram och tillbaka. Idag tänker jag att det inte finns ett sätt som fungerar eller är rätt. Det handlar för mig om att använda flera olika metoder, men att få ett sammanhang för eleverna, så att inlärningen helst sker i en kontext och inte som avdelade pass. Fortsätt läsa Att se sammanhang i läsinlärningen – eller – vissa veckor faller det bara på plats! →

Att börja med likhetstecknet

Att likhetstecknet och dess egentliga innebörd kan ställa till problem för våra elever är inget nytt. I nationella prov i år 3 har man ofta uppgifter med öppna utsagor typ;  7+____=9. Detta är svårt för många elever och jag har diskuterat och funderat över detta både själv och med mina kollegor. För några år sedan började jag fundera på om man inte skulle börja undervisningen i aritmetik med att arbeta med just likhetstecknet. Jag tänkte att om man kunde starta med likhetstecknet före man introducerar additions- ochDSC_0487 subtraktionstecknen skulle detta underlätta för eleverna. De skulle få det rätt från början. Jag tillverkade ett antal likhetstecken i trä tillsammans med mina elever och så satte vi igång. Fortsätt läsa Att börja med likhetstecknet →

Tjat, tjat och lite tjat till!

Så har halva höstterminen gått och jag har på gott och ont börjat lära känna min etta. En brokig och trevlig klass med 25 elever. Det här med 25 elever går nog bara att konstatera att det är för många i en etta. Inte att man inte hinner med att undervisa för det går om man planerar därefter och forskning visar ju att klasstorleken inte är avgörande för resultatet, men att hinna med individen är svårt. Hur ska man hinna se alla 25 varje dag? Snart får jag plocka fram klasslistan och bocka av att jag pratat med alla mina elever varje dag. Mina tidigare klasser har legat mellan 27 och 18 elever och min erfarenhet har lärt mig att runt 20 är mer rimligt, i alla fall ur perspektivet att ”se” alla. Nu är det dock inte klasstorleken det ska handla om, utan tjat!

Vissa dagar har jag dessa veckor känt mig som den tjatigaste läraren i världen. Med tjat menar jag att säga samma sak om igen och till slut med ett ganska irriterat tonfall. Jag blir så trött på mig själv och undrar om inte mina elever blir det också? Jag vet ju att det inte fungerar, att jag bara borde luta mig tillbaka, följa min plan och ha tålamod. Jag tror lite ligger i att jag med de nya kursplanerna känner en större press att nå resultat och att jag därför snabbt vill nå arbetsro i klassen och få alla mina individer med på banan. Vi (jag i alla fall) pratar ofta om våra små elever som nyfikna och med glittrande ögon. Visst är det så till viss del, men sanningen är ju att vi hos vissa av våra små måste tända glittret för de är inte riktigt där ännu, skolmognad kallas det visst. Nåväl, jag och vi ska dit! Mina elever är indelade i familjegrupper, utifrån Barbro Goldingers tankar, och jag vet ju att om jag bara låter dessa grupper sköta sitt arbete så ökar barnens förmåga till ansvarstagande och att visa hänsyn. Fortsätt läsa Tjat, tjat och lite tjat till! →

Problemlösning i matematik blev BFL-smileysar!

Jag precis som många av oss i kommunen arbetar för tillfället med Matematiklyftet. För någon vecka sen diskuterade och läste vi om problemlösning. Även om mycket av det inte var något nytt så är det likväl intressant. Det är ju också svårt. Att skapa problemlösningsuppgifter som faktiskt är problem för alla i en grupp är inte helt lätt. Att göra det fyra veckor in på terminen i en etta är snudd på omöjligt. Med den korta tid vi har haft på oss att kartlägga eleverna kan jag inte påstå att jag hittat allas proximala utvecklingszon. Likväl blev det problemlösning. Vi valde att arbeta med likhetstecknet och likheter. För min egen del arbetade jag in Matematiklyftets uppgift i en hel dag med laborationer kring likhetstecknet. Förutom att arbeta med problemlösning och likhetstecknet ville jag också göra det tydligt för eleverna vad målet med passet var. Jag ville också ha möjlighet att utvärdera vad de lärt sig och att ha en tydlig och sammanfattande diskussion i slutet av passet/dagen. Tidigare har jag använt väggmatriser och kontrollfrågor som några av flera strategier, men kände att mina ”små” ettor inte var riktigt mogna för det. Då kom jag på att jag kunde väva ihop kontrollfrågor med smileysar och så blev det BFL-smileysar. Fortsätt läsa Problemlösning i matematik blev BFL-smileysar! →