Ett matteprov ses ofta som ett traditionellt summativt sätt att bedöma elevernas kunskaper. Som lärare vill man gärna att det skulle ha en formativ sida, att eleverna skulle använda det rättade provet till att få feedback, lära sig av misstagen och ta med sig de nya insikterna till nästa moment. Tyvärr är inte så lätt att få med eleverna när det gäller den saken. Det blir mest fokus på svart eller vitt, rätt eller fel. För att komma till rätta med det fick mina elever i årskurs 9 rätta Kims prov.
När jag hade rättat färdigt mina elevers senaste matteprov tog jag ett tomt prov och skrev Kimmy längst upp, namnet på en fiktiv elev. Sedan löste jag provuppgifterna. På de uppgifter mina elever hade gjort rätt hade även Kim gjort rätt men ibland hade hen valt ett annorlunda sätt att lösa uppgiften. På de uppgifter mina elever hade gjort fel och jag kunde se att det berodde på missuppfattningar, brist på förståelse för olika begrepp eller osäkerhet när det gäller metoder så hade Kim gjort samma slags fel. Det fanns också en uppgift som flertalet av mina elever bara hade påbörjat eller hoppat över. Den hade Kim löst perfekt. På det här sättet hoppades jag att mina elever skulle få hjälp att få syn på sina egna fel, att se alternativa sätt att lösa uppgifter och i ett fall få en genomgång av just den typen av uppgift som de hade haft svårast med.
Den första reaktionen från eleverna kom genast när de klev in i klassrummet och fick syn på högen med uppkopierade prov: ”Vem är Kim?” Några undrade vem han var, andra undrade vem hon var. När jag gett instruktionerna, att de tillsammans skulle rätta Kims prov tog de sig an uppgiften med stor entusiasm, ingen tyckte det var fånigt med en påhittad elev. Elevernas uppgift var inte bara att sätta ut rätt eller fel, de skulle också skriva kommentarer till Kim, saker de tyckte att hen gjort bra och saker hen skulle kunna gjort annorlunda (t ex om lösningen var fel, skriva en rätt lösning vid sidan av). De fick inget facit utan fick hjälpa varandra. På det här sättet fick de räkna igenom uppgifterna en gång till, analysera och värdera andra lösningar än sina egna och skriva tips och råd som byggde på deras eget matematiska kunnande.
Eleverna satte igång och efter ett tag började kommentarerna komma: ”Å nej, jag har kommit på ett fel jag gjorde på provet, jag har gjort samma fel som Kim” eller ”så här gjorde jag också och det stämmer”. Vi avslutade med en genomgång, alla var med eftersom de ville veta om det rättat rätt. I samband med genomgången frågade någon om de i klassen gjort samma fel som min påhittade elev och jag berättade då vad mitt syfte hade varit med uppgiften. Någon enstaka elev blev lite orolig över sitt eget provresultat men tyckte samtidigt att nu hade man ju lärt sig och kunde det man hade missat.
Mitt mål var att använda ett matteprov på ett framåtsyftande sätt. Jag fick en lektion med en mängd aha-upplevelser där eleverna tillsammans lärde sig av sina egna och andras misstag. Provgenomgången blev nu en aktivitet som engagerade alla och inte bara ett fåtal. Kim kommer definitivt att göra fler matteprov i framtiden.
Att diskutera
- Vilka typer av prov och bedömning använder ni i er undervisning?
- Hur kan dessa bedömningssituationer användas för att stödja elevernas kunskapsutveckling?
- I vilka andra sammanhang kan fiktiva figurer användas för att skapa tillfällen för lärande?
